Förlust men ändå vinst – Film

I mitt 41 åriga liv har jag aldrig sett en Bajenförlust utan att ha haft sorg i mitt hjärta.
Jag har i tonåren t o m gråtit efter bittra förluster.
Efter dagens match mot Gais och förlusten som innebar att vi inte har en chans till SM-Guld och att jag kommer
sluta min ”filmhistorik” av Bajen Fans utan att uppnå mitt mål ” Filma en säsong med Bajen mot SM-Guldet” så borde jag känna djup sorg.

Men det känner jag inte.
Jag fick vara med om något som påminde mig om att en Bajare alltid är vinnare oavsett resultat.
Det kan te sig orättvist mot andra lag men Bajen är speciellt och Bajen Fans är tradition.

Traditionen växte något enormt idag.

I drygt tre år har jag filmat varenda hemmamatch samt ett antal bortamatcher.
Det har varit trasiga leksaker ibland, ibland har vi blivit slagna men mestadels har vi bara varit sådär bäst som alla vill vara.
I tre års tid har jag varit upptagen på kvällar och nätter för att dokumentera i min värld ” Världens bästa fans”.
Idag fick jag en lektion i hur man älskar Bajen.
En 12 årig tjej, En 10 årig tjej och en 16 månaders pojke lärde mig vad Villkorslös kärlek är:

Tre år av filmning innebar att flickorna Fanny och Julia inte fått se en enda match live.
Jag har inte kunnat vara med dem på läktaren.
Efter mängder med planering så var det äntligen dags:
Fanny, Julia och Elias 16 månader skulle få åka med på en match med mamma och Bajen777.
Det är ingen enkel resa för någon av oss.
Hela dagen går åt för Åsa (mamma) att planera med mat för Elias samt kläder för alla mm.
Hon kommer och hämtar mig runt 16.00 där jag återigen fått jobba över några andra dagar för att kunna sluta lite tidigare från jobbet.
Själv har jag varit tvungen att förbereda kamera. laddning mm kvällen innan.

Nervositeten var stor.
Hur ska allt kunna gå vägen?
Fanny och Julia är inte mina riktiga barn men jag älskar dem som om dem vore mina men deras kultur från början är inte Hammarby.
Ska de tröttna efter 5 minuter? Kommer de att chockas över vissa ramsor.
Kommer de ledsna i bilen?
Elias 16 månader som inte kan sitta still en sekund borde egentligen vara en omöjlighet att ta med på matchen,
Åsa i sin tur måste ta hand om alla utan min hjälp då jag är nedanför läktaren och filmar.

Allt börjar bra..
Tjejerna har tagit på sig hela Hammarbymunderingen och Elias är grön o vit från topp till tå.
Vi sätter oss i bilen och färden fram till Södertälje går bra och sedan Sttttooooopp!
En resa som borde tagit drygt en timme tar 2,5 timmar pga köer.
Bara alla ord av hur mycket dem längtar till att se matchen gör det ruggigt skönt ändå och vi är på plats efter en lång resa.
In i Hammarbyshopen och halsdukarna är köpta för just en enda ramsa som lilla Julia kunnat sen hon var sju år.
Just idag är jag stark.
Inte konstigt då hon fått höra den varenda gång jag klippt film.

När vi glider in på familjeläktaren ( som är mig främmande i vanliga fall) är jag hypernervös för Elias.
Han vägrar att ha på sig hörlurar och hur jäkla rädd borde man inte bli som 16 månaders kille av allt ljud.

Matchen slutar med förlust med 2-4 och det borde vara katastrof..
Tvärtom, de ögon som lyste från barnen, det engagemang man såg från Fanny som direkt insåg att domaren var rent utsagt skitdålig, Julia som älskade att Just idag är jag stark äntligen kunde höras live och
Elias som skrek Heja heja ( på sitt bebisspråk= eeja eeja) och hade sin bästa stund någonsin gjorde att jag började tänka till lite.

Jag började se saker från deras sida.
Medan de smällde i planket från Norra av besvikelse till barnens förtjusning så såg jag den enorma glädjen i barnens ögon.
Inte matchen, inte fotbollsresan som sammanlagt var ca en arbetsdag utan Bajen och dess stämning som inte kan beskrivas utan måste upplevas.
Bakom lilla Elias fanns en äldre herre som höll på Gais. Han började direkt bearbeta Elias och tala om för honom att han borde hålla på Gais med Gaisprylar som lockbete.
Elias log och räckte honom sin Bajenkepa och Herrn tystnade till omgivningens förtjusning.

När man i bilen tillbaka är orolig för hur de tog förlusten och såg den enorma glädjen att de överhuvudtaget fått ha tagit del av det som många i världen aldrig fått göra är stort.
Denna sprudlande glädje av att bara fått ta del av allt som Söderstadion erbjuder samt leverera det till mig i bilen visar att jag totalt tappat bort mig själv ibland.
Man är så bortskämd att man tar det absolut mest ”BAJENSKA” till en självklarhet och gör en Oxfile till en knäckebrödmacka.

Jag inser att jag faktiskt börjar komma till åren och jag blev varken miljonär på mina filmer och Jag fick inte mitt SM-Guld så att filmerna skulle bli unika.
Min lön har varit alla beröm man fått och att jag verkligen brann för det jag gjorde.
Men det jag fick idag var något mycket större.
Jag skrev i en av mina filmer att Bajen handlar om livstil men jag ljög, det handlar om något mycket mer.

Innan jag skrev detta på natten som vanligt efter en match så tog jag fram en av filmsnuttarna på datorn.
Elias skrek efter varje gång den var slut ”neeee” Det betyder mer.
Tjejerna älskar sina halsdukar och vårdar dem som vi skulle vårda en Picassotavla värd miljoner.

Jag bad Gud om massor med praktiska saker som väder, bra humör, glädje mm.
Jag fick allt utom en vinst i matchen.
Det visade sig att Gud visade mig hur man vinner oavsett resultat och det är bara Bajare förunnat.

Jag skulle kunna skriva mängder av anekdoter speciellt från Elias men jag nöjer mig medl en film från vår resa till matchen mellan Bajen -Gais som Bajen förlorade men ändå vann.

Filmen kan ni se här